Svensk folkmusik

Home / Intervju / Sara Parkman – Fioler, hucklen och aktivism

Sara Parkman – Fioler, hucklen och aktivism

Foto: Elvira Varghans

I föreställningen Fäboland grottar hon ned sig i musiken som skapades av kvinnor vid fäbodarna. Nu är fiolspelaren och sångerskan Sara Parkman aktuell med sitt debutalbum. Adrian Hörnquist har pratat med henne om tanter i hucklen och folkmusik som dialekt. Läs den första delen av två – ett samtal som hoppar från svenskt 1500-tal till i dag.

I ett youtubeklipp från 1977 och tv-programmet Nygammalt uppträder några spelmän ur Orsa Spelmanslag. Klädda i folkdräkter och med fioler i händerna intervjuas de av programledaren Bosse Larsson. »Ni är så rysligt fina och ni har, är det ›förskinn‹ man kallar det där?«, undrar Bosse och pekar på de bruna förklädena i skinn som musikerna har på sig. »Näej, det heter ›skimpa‹ det här«, svarar spelmannen Per Moraeus på dalmål.

De fyra spelmännen fattar sedan fiolerna och framför en gånglåt efter en soldat med namnet Bäck. Melodin är glad och svängig, spelmännen gungar mjukt i takt till musiken och deras knätofsar slänger fram och tillbaka. Det är ren spelglädje och samtidigt sinnebilden av svensk folkmusik. Fyra fiolspelande män från Dalarna som spelar muntert och tryggt. Som förkroppsligar en genre där folkdans och hembygdsgårdar är symboler för en slags urtypisk svensk landsbygdstradition. En kultur som i Nygammalt fick samsas sida vid sida med populärmusik och humor i ett tv-program som var Sveriges populäraste under 70- och 80-talet.

September 2016. Jag pratar med Sara Parkman på skype. Hon befinner sig på ett hotellrum i Ljusdal inför premiären av Fäboland som ska ut på turné i landet med Riksteatern. Det är en föreställning om de kvinnor som arbetade med boskapen vid fäbodvallarna och som skapade sitt eget soundtrack till arbetet. En musik som är sprungen ur ett matriarkat och som haft en undanskymd plats i musikböcker och historieskrivningen. Nu lyfts den fram och får efterlängtat ljus i Sara Parkmans berättelse. Sara har skrivit texten och även musiken som hon komponerat ihop med kollegorna Samantha Ohlanders och Hampus Norén.

Hon är folkmusiker, nörd och aktivist i en och samma röst. En representant för den svenska folkmusiken i dag. Å ena sidan betonar hon vikten av tradition å den andra skiter hon i genregränser och rör sig obehindrat mellan olika konstformer. Som en nyfiken upptäcktsresande som vill lära sig mer genom att spela och stöta och blöta sitt kreativa sinnelag mot andras.

Sara Parkman har gått på Malungs folkhögskola, Musikkonservatoriet i Falun och är utbildad vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. Hon har spelat en hel del med Samantha Ohlanders. Duon har gjort det till sitt signum att förena feminism och antinationalism med folkmusik, inte sällan med en humoristisk udd. Under det senaste året har Sara Parkman släppt singlarna »E4 N«, »Fält« och »Itke Itke«. Melodierna är råa och går in i benmärgen samtidigt som musiken vilar på en varm puls. Det går att se musiken utifrån en tillknäppt och förhårdnad politisk tid om man så vill. Men det behövs inte. Den står på egna ben och har en klangvärld som skiner starkare än så. Alla tre låtar finns med på Sara Parkmans Skog, debutalbumet som släpps den 17 oktober.

Kallar du dig själv för folkmusiker?
– Ja, det gör jag. Jag kommer från en bakgrund med kyrkomusik men efter gymnasiet började jag plugga folkmusik så det blev min skolning. Folkmusiken – dess klanger, hur en sjunger och tänker kring melodier och vilka knep en har – är mitt språk som jag kan använda oavsett vilken värld jag är i. Svensk folkmusik är mycket av en egen sfär och subkultur som jag går in och ut ur. Socialt var jag mycket mer inne i den förut, jag åkte på stämmor och gick på fester. Nu är jag äldre och rör mig mer i andra kretsar.

 

”Det är något i tonerna och hur de förhåller sig till varandra som jag inte kan förklara”

 

Albumet Sara Parkmans Skog är elektronisk och dramatisk popmusik med inslag av renodlad folkmusik. Varför blev det dom här stilarna?
– Jag tänker att musik är mitt språk och folkmusik är min dialekt. När jag skapar musik förändras språket och melodin i relation till de jag pratar med. Därför är det musikaliska samtalet hela tiden en produkt av min omgivning. Jag har aldrig tänkt att »nu ska jag blanda stilar«, utan jag och Hampus (Norén, medmusiker, reds anm.) har gjort musik som vi tycker om. Det ska vara spretigt och sitta ihop. Som ett lapptäcke.

– Skivan är som en urskog där olika arter får existera utan att de hotas av att huggas ner eller bli bortplockade.

Du sjunger på svenska men här och var kan jag höra en mer utpräglad norrländsk dialekt och låttitlar som »Itke Itke«. Vad är det för dialekt och vilken betydelse har den för dig?

– Det är någon typ av ångermanländska. Dialekter är spännande både ur ett musikaliskt, kulturellt och klassmässigt perspektiv. Min farmor kommer från västra Jämtland och pratar ingen dialekt över huvud taget. Hon är uppfostrad med att det inte var fint. Samtidigt pratar jag ibland medvetet med dialekt för att jag känner mig trygg i det.

– »Itke itke« är finska och betyder »gråt«. Låten fick heta det för att jag tycker att itke är ett så vackert ord.

Sara Parkman kommer från en kristen familj där musiken varit viktig. Hennes pappa är präst, fastern musiklärare och alla i familjen har sjungit i kör. Hon är uppvuxen med den kyrkliga musiken, körsång och lärde sig läsa noter i psalmboken.

Vad fångades du av i folkmusiken?
– Det kändes i magen. Det är något i tonerna och hur de förhåller sig till varandra som jag inte kan förklara. Det är något som finns väldigt tydligt i vallåtsmusiken och som också finns återspeglat i polskor som jag blev starkt berörd av. Av klanger. Det är något fysiskt. Så kan jag känna inför annan musik också, som viss typ av kyrklig musik som kan få mig att smälla av.

När Sara Parkman är involverad i scenkonst, konst eller politiska sfärer så är det oftast som folkmusiker. Hon har jobbat mycket i Ställberg i Bergslagen i ett konstprojekt tillsammans med en arkitekt, snickare, koreograf och poet.

– Då har jag använt verktyg, både socialt och musikaliskt, från folkmusiken. Det är min verktygslåda.

Att prata med Sara Parkman är som att föra ett samtal med ett levande lexikon. Hon sprutar ur sig fakta och kopplingar till såväl musik- som kulturhistoria. Hon beskriver folkmusikens geografiska uppdelning i Sverige ur ett musikteoretiskt perspektiv (»västra Sverige är triolunderdelat och östra Sverige är sextondelsunderdelat«). Hon härmar lockrop som vallkullorna vid fäbodarna använde för att kalla på korna. Och hon berättar att bakgrunden till Fäboland är att hon vill jobba feministiskt och queert med musik.

I föreställningen berättar ni er version av fäbodkulturen som går på tvärs mot den i historieskrivningen. Hur lyder den?
– Historieskrivningen är – surprise – skriven utifrån ett manligt perspektiv. Männen har lyfts fram som de stora folkmusikerna. Men när man vet att fäbodarna, åtminstone sedan 1500-talet, har varit ett matriarkat där man också använt musik innebär det att den svenska folkmusiken inte är skapad av enbart män.

Fäboden var en plats där främst kvinnor vistades på sommaren och arbetade. Då använde kvinnorna musiken som ett verktyg för kommunikation. De ropade högt, kulade och gjorde lockrop. Det är en unik musiktradition inom den svenska folkmusiken och något annat än den historia man läser om i musikböcker. Där är det främst män som lyfts fram som kompositörer. Men på fäboden improviserade och komponerade kvinnorna i stunden då de kulade tills korna kom hem.

– Musiken i sig är vacker och mäktig, den är uppbyggd på att det är ett samtal. Det är inte pulsbaserad musik utan mer fraser. Det är lite high chaparral men på ett fantastiskt sätt. Det är ganska punkig musik.

Matriarkatet i Fäboland är en plats där andra regler råder, där jag äger min kropp och får vara både subjekt och objekt, berättar Sara Parkman. Där systerskap mellan olika generationer är bärande. I fäboden var det kvinnor som hade makten eftersom det var dom som satt inne på kunskapen om hur platsen skulle förvaltas. Tanter i hucklen stod längst upp på näringspyramiden och männen kom enbart och hälsade på under helger.

– Små glimtar av sådana här platser kan ibland skönjas på badhusen och i omklädningsrummen. Där kan olika kvinnokroppar få vandra omkring fritt utan vare sig en manlig eller kommersiell blick. Det tycker jag om.

Albumet Sara Parkmans Skog släpps på Hybris den 17 oktober och Fäboland spelas till och med den 14 december.

Sara Parkman om nationalism, progg och härkomst i del 2 av denna intervju publiceras inom kort.

Mera Sara Parkman.

 

3 thoughts on “Sara Parkman – Fioler, hucklen och aktivism”
  1. Svensk Folkmusik | Throw me away 23 oktober, 2016 on 10:59 Svara

    […] Först ut är en intervju med albumaktuella Sara Parkman. […]

  2. Spiring 3 november, 2016 on 08:49 Svara

    Ju äldre jag blir, desto mindre meningsfull blir företeelsen att genrebestämma och klassificera musik, och alltmer smälter allt samman till “Musik” både i mina öron och i mitt medvetande. Oavsett geografiska rötter, oavsett vilken typ av instrument som används.

    Möjligen kan jag se en distinktion mellan vad som oftast kallas “klassisk” musik, eller “konstmusik”, och annan musik. Möjligen. Men även denna distinktion har börjat vekna…

  3. […] men gamla mönster sitter så hårt. Jag var nyligen och såg Sara Parkman och Samantha Ohlanders Fäboland som var så himla tankeväckande. Det fick mig återigen att reflektera över hur det är män som […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *