Svensk folkmusik

Home / Intervju / Sara Parkman – fioler, hucklen och aktivism, del 2

Sara Parkman – fioler, hucklen och aktivism, del 2

Fiolspelaren och sångerskan Sara Parkman mötte folkmusiken i Dalarnas Rättvik men hon kom att bli förälskad i den först genom proggen. I del två av intervjun pratar Adrian Hörnquist med henne om betydelsen av härkomst, att dricka kaffe med spelmän från Ångermanland samt om folkmusik och nationalism. Nu har du möjlighet att ta del av samtalet här.

Jag lyssnar på Varjehanda folkmusik. Det är ett samlingsalbum som ingår i serien Musica Sveciae: Folk Music In Sweden och är utgiven på Caprice Records. Många av inspelningarna är från början av 1940-talet och är gjorda på »fältet«, på fäbodvallar eller hemma hos sångare och musiker. Det är lockrop, ramsor och dansmusik. Musiken är intim och har en slags oborstad och spontan äkthet över sig. Det är utövare som sjunger och spelar för sitt höga nöjes skull. Eller för att ackompanjera arbete och vardag.

Flera av sångerna på Varjehanda folkmusik har titlar efter en trolig upphovsman, som »Slängpolska efter Byss-Kalle«. Eller anspelar sångtitlarna på en plats, som »Beväringsmarsch från Leksand«. Just platsen är något som har format svensk folkmusik och mångfalden av de olika traditioner som ingår i den. Att kunna säga vilken regional och lokal särart en tillhör.

Men det kan också vara exkluderande.

Sara Parkman kommer från Härnösandstrakten. Under sin uppväxt bodde hon med sin familj i Rättvik under några år, en ort med en stark folkmusiktradition. När hon gick i Kulturskolan fanns det möjlighet att vara med i Vikarbyns Lilla Spelmanslag. Men Sara kände sig inte välkommen där. För henne var det uppenbart att hon inte var »Rättvikare«.

– Jag upplevde att allt det där med att bära folkdräkt var något man gjorde om man kom från Rättvik. Och det gjorde inte jag.

När Sara Parkman flyttade tillbaka till Härnösand fann hon en ny ingång till folkmusiken genom proggen. Hon hittade samlingsskivan »Progg Hits« på biblioteket. Hon såg Lukas Moodyssons film Tillsammans och tyckte soundtracket var fint. Hon upptäckte band som var influerade av folkmusik, som Kebnekajse och Träd, Gräs och Stenar. Och hon åkte till festivalen Urkult i Näsåker i Ångermanland där artisterna i stort sett var uteslutande från folk- och världsmusikscenen.

Platsen var inte avgörande för att Sara Parkman skulle upptäcka folkmusiken. Men den har en viss betydelse för henne när hon spelar i dag.

– Platsen är viktig men av den anledningen att det handlar om relationer till andra människor som utövar en kultur. Jag tycker väldigt mycket om låtar från Ångermanland därför att jag har fått lära mig dem av Anders Eriksson (riksspelman och musiklärare, reds anm.). Han bor i Gottne utanför Örnsköldsvik och jag har varit hemma hos honom och spelat och druckit kaffe.

– Det handlar inte om att jag kommer från den delen av landet och att det är därför som låtarna känns. Det finns ingen ångermanländsk »essens« i dom. Utan det handlar om att jag har lärt mig musiken genom att spela tillsammans med andra.  

“Det finns definitivt ett inbyggt klassförakt i relationen mellan folkmusik och konstmusik. Folkmusik anses inte ha samma kvalitet och komplexitet som västerländsk konstmusik.”

Frågor om härkomst och geografiskt ursprung är något som återkommer i folkmusik på ett annat sätt än inom pop, metal eller elektronisk musik. Sara Parkman menar att det handlar om att folkmusiken strävar efter att vara äkta och att det är ett ok för genren. Det kommer från 1800-talet och nationalromantiken då begreppet »folkmusik« myntades. Folkmusik var något som blev synonymt med folket. Det skulle representera landet och vara det autentiska.

– Jag tror att det inom folkmusiken finns en ovanligt stark tilltro till det autentiska jämfört med andra genrer. Hiphopen har det också. En rappare är väldigt mycket en bärare av sin historia. Som Adam Tensta och The Latin Kings, eller Maxida Märak som är Sápmi. Det kanske handlar om att man ska föra fram en marginaliserad berättelse?

Tycker du att folkmusiken i Sverige är marginaliserad?

– Det är ingen konstig eller svår musik. Den är sjukt tillgänglig jämfört med klassisk musik, både ekonomiskt och var den går att ta del av. Men det finns definitivt ett inbyggt klassförakt i relationen mellan folkmusik och konstmusik. Det var tydligt när jag gick på Musikhögskolan. Folkmusik anses inte ha samma kvalitet och komplexitet som västerländsk konstmusik. Det påverkar i sin tur fördelningen av bidrag mellan de olika genrerna.

– Jag tror att positionen att vara lite underdog är bra för folkmusiken, även om det är slitigt ekonomiskt. Det gör att folk måste vara jävligt nytänkande och hela tiden skapa sina egna förutsättningar. Och det är ofta en källa till kreativitet.

2010 var Sara Parkman med och startade Folkmusiker mot Främlingsfientlighet. Det är ett nätverk av spelmän, folkdansare, arrangörer och forskare som gått ihop för att arbeta för att svensk folkkultur inte ska låsas fast i nationalism och trångsynthet. Sara berättar att uppslutningen har varit stor från hela landet. Det har gjorts »spelmän mot rasism«-knappar, hållits manifestationer och skrivits debattartiklar. Många spelmanslag har också bjudit in folk från asylboenden som har kommit till Sverige och har en bakgrund som musiker. 2015 fick nätverket ta emot årets hederspris på Folk- och världsmusikgalan.   

– Det har också skapat en massa utrymme att få prata om folkmusik och dess relation till nationalism. Det har varit viktigt för folkmusikrörelsen i Sverige för det finns skelett i garderoben. Det har funnits ganska mycket uttryck för rasism. Att det har diskuterats i ett större sammanhang har gjort att media inte kan säga att folkmusikrörelsen är nationalistisk. Det har varit ganska tydligt att vi har tagit avstånd från det.

Så det har blivit lättare att formulera sig trots den tråkiga politiska utvecklingen?

– Ja, det tycker jag. Alla samtal är bra. Det har växt fram ett gemensamt kunskapsförmedlande i det här. Jag upplever att folk har lärt sig att argumentera mot dumheter. Sedan har Sverigedemokraterna lika stor rätt att använda folkmusik som jag, det är ingen som »äger« folkmusiken. De får göra vad de vill med musiken så länge jag får göra vad jag vill med den.

Har du fått någon kritik eller något hat riktat mot dig för ditt engagemang?  

– Lite grann. Det var värst de första åren. Då fick jag några vykort skickade till mig för att jag var med i Kulturnyheterna på SVT och pratade om det. Det lades upp någon youtubelänk på Avpixlat. Men det var inte mycket, inte i relation till vad andra personer har fått ta emot.

Vi pratar om den stilmässiga utvecklingen inom svensk folkmusik från 1980-talet och framåt. Och om det går att skönja en ny våg inom folkmusiken i dag (»På ett sätt upplever jag att det finns ett intresse. Jag får spela väldigt mycket och andra kompisar är ute och spelar mycket«.)

Jag frågar Sara om det finns några beståndsdelar i svensk folkmusik som man inte kan ta bort för att det fortfarande ska vara folkmusik?

– Det är lite som med språk. Jag skulle inte kunna svara på vilka beståndsdelar man inte kan plocka bort för att det inte längre ska låta som ångermanländska. Men jag vet precis hur dialekten låter. Det är något som ligger ganska djupt. Om en klassiskt skolad musiker spelar en polska så hör jag det direkt. Jag ser hur den håller i stråken och hör hur den tar en ton. Även om det är en svinduktig musiker så hör jag att det är en person som inte kan folkmusik eftersom den inte har det i kroppen. Jag tror att det handlar om att kunna fraseringen och hur rytmen går. Det är som en helhet och kroppshållning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *