Svensk folkmusik

Home / Intervju / Emma Härdelin – blodiga ballader, folksång och politik

Emma Härdelin – blodiga ballader, folksång och politik

Sångerskan och fiolspelaren Emma Härdelin är navet i folkmusikgruppen Garmarna. Adrian Hörnquist pratar med henne om texter, spelmansstämmor och Garmarnas senaste album 6 – en skiva där bandet för första gången blir politiska.

I början av 1990-talet var jag uppslukad av black metal. Den råa och hårda musikgenren var spännande på flera sätt. Det fanns en destruktivitet och ett kaos i black metal-bandens metalliska sound som inte liknade något annat. Samtidigt var texterna om satanism och den obskyra estetiken både lockande och skrämmande. Band som norska Mayhem och svenska Marduk uppträdde med teatralt liksmink, så kallat »corpse paint«. De sjöng om mörka och okända krafter med gäll och plågad sångstil. Flera av utövarna inom black metal-genren omvandlade teori i handling och brände kyrkor och gick till och med så långt att de utförde mord.  

Under samma period hade jag börjat intressera mig för folkmusik. 1994 köpte jag Sundsvallsbandet Garmarnas debutalbum Vittrad. Musikaliskt hade den inte mycket gemensamt med black metal. Men det fanns ändå likheter i grundtonen. Garmarna blandade fioler och vevlira med distade gitarrer, trummor och elektroniska beats. Texterna var hämtade från medeltida och traditionella historier. De handlade om varulvar, mord och makabra historier om människor som straffats för sina handlingar.

På samma sätt som black metal-banden sammanförde Garmarna ett gammalt innehåll med ett modernt uttryck för att skapa mörk och kantig musik. Centralt i bandet var sångerskan Emma Härdelin. Hennes ljusa och starka röst utgjorde ryggraden i musiken och borrade sig in i ens öron. Med Emma Härdelins röst i förgrunden breddade och moderniserade Garmarna, tillsammans med band som Hedningarna och Hoven Droven, svensk folkmusik i början av 1990-talet. De fick en publik som bestod lika mycket av folkmusikentusiaster som punkare och metalskallar. Och de tog sin musik utanför landets gränser.

Efter ett uppehåll på nästan tio år släppte Garmarna sitt nya album 6 i april i år. Låtarna är drivna av elektronisk puls utan att tappa rötterna till den folkmusikaliska grunden. Thåström och Maxida Märak gästar på sång. Och för första gången har bandet skrivit egna texter till sin musik. Sju av tio låtar är författade av Emma Härdelin, två har Annika Norlin skrivit och en står Garmarnas trummis Jens Höglin bakom.

– När jag började leta texter till skivan kom det ord i mitt huvud som jag ville skriva ned. Det var erfarenheter som jag gjort i mitt liv helt enkelt. Det kändes roligare att arbeta med det än att hitta en gammal text och sätta ihop det med musiken. Det var en ny fas i livet som gjorde att det blev så, säger Emma Härdelin.       

Tidigare har hon sökt i arkiv och i böcker med medeltida balladlyrik för att hitta texter att använda till Garmarnas musik. Valet har ofta fallit på ganska brutala och blodiga berättelser, ett resultat av bandets humor enligt Emma.

– Det vi tilltalats av är texter som på ett sätt är hemska om man tittar på dem seriöst. Men tittar man på dem utifrån ett Monty Python-perspektiv blir dom ganska roliga. Det är makabra historier som också är spännande. Det är den tidens spökhistorier, skräckfilmer och kriminalromaner.

Emma Härdelin är född i Delsbo utanför Hudiksvall och är uppvuxen i Jämtland. Folkmusiken fanns tidigt i hennes liv. Hennes pappa är spelmannen Thore Härdelin, mamma  Mäjja Meijer spelade durspel (ett litet dragspel) i hemmet och systern Thuva Härdelin är riksspelman och framstående fiolspelare. Emma började spela fiol i kommunala musikskolan när hon var tio år.

Efter högstadiet sökte hon till Malungs folkhögskola och kursen »Folklig vissång«. Hon föll pladask för sångstilen och att lära sig drilla och sjunga sånger i form av koraler, vallvisor och ballader. Emma fördjupade sig i genren och hämtade inspiration från den norska folksångerskan Kirsten Bråten Berg och vissångerskan Maria Röjås som även var lärare på Malungs folkhögskola.

Men om relationen till sång var smidig från början hade Emma ett desto mer problematiskt förhållande till fiolen.

– I tonåren kände jag att folk trodde att jag skulle vara bra på fiol bara för att pappa och Thuva var det, det blev en blockering. Det är inte förrän de senaste fem-tio åren som jag känt mig bekväm med att spela fiol.

Emma berättar att vändpunkten kom när hon gick med i String Sisters. Det är en grupp bestående av framstående kvinnliga fiolsolister från Irland, USA, Skottland och Norge, däribland Annbjørg Lien. När gruppen skulle göra en Norgeturné 2005 ville de ha med Emma. För att förbereda sig gick hon den ettåriga fiolkursen på Malungs folkhögskola och det kom slutligen att frigöra hennes spelande.  

Vi står kanske inte på barrikaderna men vi ville göra en markering. Vi tror på ett öppet samhälle för alla.

Viktigt för Emma Härdelins musicerande har även spelmansstämmor varit. I ung ålder besökte hon den stora Bingsjöstämman i Dalarna. Hon bodde i tält, levde på salamikorv och sirapslimpa och träffade fiolspelande kompisar. Än i dag är spelmansstämmor viktiga för henne.

– Det är ett andrum och en inspiration för det blir musik som uppstår i stunden. Det kan bli en ny text, en ny melodi eller något annat. På en spelmansstämma framför man det inte för att någon ska lyssna utan man gör det tillsammans med andra för att det är kul. Det händer inte i så många andra sammanhang annars.

Senaste albumet 6 är ett trendbrott för Garmarna vad gäller texterna och det märks på fler än ett sätt. Låttitlar som »Över gränsen«, »Väktaren« och »Öppet hav« för tankarna till de senaste årens flyktingströmmar, stängda gränser och migrationspolitik.

– Vi har passat oss för att blanda musik med politik tidigare. Men vi kände att det var dags att visa var vi står och berätta det för folk som vi tyckte kunde behöva veta. Även om det ställningstagandet inte är jättetydligt så går det inte att missa. Vi står kanske inte på barrikaderna men vi ville göra en markering. Vi tror på ett öppet samhälle för alla.

Var det tidsandan och den ökade främlingsfientligheten som låg bakom det?

– Ja, det var det. Absolut. Vi har också blivit äldre och kanske lite modigare med åren.

Har du stött på främlingsfientlighet och saker som inte varit så positiva i folkmusikrörelsen i Sverige?

– Inte bland musikervänner. Folkmusikmänniskorna i Sverige har visat väldigt starkt var de står i denna fråga, som organisationen Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Den fanns inte för tjugo år sedan och det kanske inte behövdes då. Men jag tycker inte att jag »råkar ut« för folk som vill prata med mig om det här. Jag kan känna när jag surfar på nätet och hittar mitt namn bland några creepy asatromänniskor… De får tro på vad de vill, det får alla göra, men när man använder religion på det sättet för att hävda något så tycker jag det är obehagligt.

Om Garmarna inte fått någon kritik för sitt politiska ställningstagande så var reaktionerna starkare när man släppte albumet Hildegard von Bingen 2001. Skivan med musik av den omtalade tyska 1100-talsmystikern och konstnären fick vissa att mena att bandet hade övergett sina »asatroideal«.   

– Jag sjunger om varulvar i våra texter men det betyder inte att jag tror på varulvar. Jag kan sjunga om Gud men det betyder inte att jag tror på Gud. För mig är det sagor. Hildegard von Bingen fanns ju. Hon var en riktig person, men texterna var hennes ord som jag sjöng. Det var hennes Gud och det hon trodde på. Det är ett tidsdokument som är väldigt intressant och värt att lyfta fram.

Vad var det som var intressant?   

– För mig var det spännande att läsa om en kvinna som levde på 1100-talet och som skrev böcker om läkekonst och som hade uppenbarelser och visioner. En kvinna som hade möjlighet att skriva ned allt som hon tänkte och såg utan att bli förföljd eller dödad. Hon var nunna och kunde gömma sig inom klosterväggarna för att få uttrycka allt det hon ville. Hade hon inte varit nunna så hade hon säkert varit något annat i folks ögon.

Jag frågar Emma hur viktig tradition är för henne i musiken. Hon säger att den betyder mycket samtidigt som hon inte vill känna sig begränsad av den. Om en folkmusiker gillar en låt utan att veta var den kommer ifrån så är det bara att spela den. Använd låtarna, sjung på! De är till för att musiceras, menar hon.

Samtidigt betonar hon traditionen som anledningen till att Garmarna gått hem hos en internationell publik. Som gjorde att de kunde turnera och spela på festivaler i utlandet redan tidigt i karriären.

– Vi har en grund i musiken som är unikt skandinavisk, det som i utlandet ofta kallas för »svårmodet« eller »det mörka skandinaviska djupet«. Djupet i vår musik kommer från folkmusiken och det kan man inte ta från ett annat land, det kommer härifrån.  

/

Förutom Garmarna och String Sisters sjunger Emma Härdelin även i trion Triakel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *