Svensk folkmusik

Home / Intervju / Emilia Amper – när rytmen exploderar

Emilia Amper – när rytmen exploderar

Pressbild

Med rötter i den småländska slängpolskan och en vilja att föra svensk folkmusik framåt i en explosiv takt är Emilia Amper i dag en av kulturens främsta utövare. Läs den första delen av Henrik Svenssons samtal med en rapp virtuos, i såväl tankar som i fingrar.

Det händer saker med mig när jag lyssnar på Emilia Amper. Hennes musik har en förmåga att slå upp stängda dörrar. Den utmanar ständigt mina egna uppfattningar om melodier, harmonier och toner jag inte alls trodde kunde vara så livsbejakande. Kanske är det också något av det finaste som musik kan uppnå oavsett? Att visa vägar till något helt nytt.

Emilia Amper är inte bara en av den samtida svenska folkmusikens främsta stjärnor, hon är på samma gång en traditionsbärare och förnyare av kulturen. Något som inte minst lyser igenom på hennes andra soloskiva Lux som släpptes i slutet av 2016. Det är energiskt, fartfyllt och framförallt väldigt roligt att vara i Emilia Ampers sällskap. Hon tar sig an folkmusikens klassiska harmonier och rytmer lika kompromisslöst, och ibland skirt vackert, på ett sätt som vi annars är vana att höra i en rock- eller popkontext.

Drivet, öset, svänget – kalla det vad du vill – det är själva kärnan i Emilia Ampers virtuosa artistskap. Det är också anledningen till att nyckelharpisten från Kalmar län gör landets folkmusik till en så levande scen att följa just nu.

Hur skulle du själv beskriva det som kännetecknar svensk folkmusik?

– Folkmusiken har ett grundat sväng som är både rytmiskt och symmetriskt i den stora formen, men ändå väldigt lekfullt. En leker och drar i rytmerna men de är liksom alltid knutna till en kropps rörelser på något sätt. Melodier och fraseringar kan vara bångstyriga, men en kropp måste kunna hänga med i svänget. En känd folkdansare och pedagog som heter Ami Petersson Dregelid brukar kalla det för »fläskförflyttningsfaktor« (skratt). Jag tycker om den termen för det är måttet på hur bra musiken funkar till dans. Oavsett vilken musik det gäller så försöker jag spela så att det är helt omöjligt att stå still, jag tänker kropp och rörelse även när jag spelar frirytmiska eller långsamma grejer, berättar Emilia Amper.

– När det gäller själva folkmusikens sound så är det mycket tydliga tonstarter som är grejen. Om en ska leka med rytm så måste det ju gå att höra var rytmen är så att säga. Mjuka men supertydliga tonstarter, så rytmen bara exploderar fram. Och det går igen i den den ordlösa sången:»deja di dej, du dadi dam«. En startar med tydliga men ofta mjuka konsonanter och landar på tonande konsonanter istället för att sjunga svällande tonstarter och landa på långa vokaler.

Din musik är till stor del sprungen ur den småländska folktraditionen. Vad tycker du kännetecknar den?

– Det är svårt att beskriva men jag skulle säga den småländska slängpolskan och hur den spelas till dans. Det går nästan att gissa sig till om det är en slängpolska från till exempel Sörmland, Småland eller Skåne. Och det beror på spelmännen som har råkat bo där och satt sin prägel på den lokala musiktraditionen. Det är personer, inte stenar och träd som gjort att musiken låter på ett specifikt vis.

Själv nämner hon Bengt Löfberg, en av den småländska folkmusikens verkliga ikoner, som en stor inspirationskälla. Men det är en influens som nått henne först på senare år. Som ung spelade Emilia Amper en väldigt blandad repertoar med mycket Upplandslåtar på nyckelharpan. I tonåren fastnade hon för modern folkmusik likt grupper som Väsen, Bazar Blå och Hedningarna för att därefter upptäcka världsmusik genom musiklägret Ethno och sedan kammarmusik, pop och andra stilar under en mångårig vistelse i Norge.

Det var inte förrän hon flyttade hem till Sverige igen och började studera på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som en vilja och lust att gå tillbaka till sina rötter och djupdyka i den småländska folkmusiken infann sig. Det var där och då hon lärde känna Bengt Löfberg.

Inom den svenska folkmusikscenen är Bengt Löfberg främst känd som en av upphovsmännen (den andre är Pelle Björnlert) bakom albumet En roliger dans från 1977 som till stora delar förändrade den sydsvenska folkmusiken i grunden. Genom att fokusera på rytm och sväng, och gräva upp samt i viss mån modernisera den då avsomnade småländska musiktraditionen, kom han att bli en förgrundsgestalt i sitt fält. Ett arv som Emilia Amper i dag inte bara för vidare, det är även ett arbetssätt hon gjort till sitt eget.

Hur viktigt är ursprung och härkomst i din musik?

– Inte alls. För mig känns det kul och inspirerande eftersom jag tycker att den musiken är så jäkla häftig. Men om det inte fanns något jag tyckte var intressant i den småländska folkmusiken så hade det inte gett mig något alls att spela den. Då hade jag likväl väl kunnat spela kinesisk musik eller vad som helst, säger hon.

Emilia Ampers ursprungliga väg till folkmusiken gick genom en första kärlek till nyckelharpan. I tioårsåldern började hon på musikskolan i Torsås där fiolläraren av en lycklig slump råkade vara folkmusikern Heléne Ingvarsdotter som också spelade nyckelharpa.

– Jag kände bara »wow, det där vill jag spela«. Sen gick jag hem till mina föräldrar och deras reaktion var »åh vad roligt… vad är nyckelharpa för något?«.

Hon gjorde redan i tidig ålder stora framsteg på kort tid när hon fick sitt instrument. Emilia Amper skrattar när hon berättar att hon till och med sov med nyckelharpan i sängen och inte lät någon annan röra vid den.

– Samtidigt var jag väldigt ensam som nyckelharpist. Det var bara jag och en massa fiolungar. Nyckelharpan var så pass ovanlig. Det har hänt grejer med intresset för nyckelharpan bara fram tills nu. När jag började 1991 fanns det inte så många folkmusiker i min närhet som spelade instrumentet.

Efter bara en termin lades musikskolan hon gick på ner. Istället började Heléne Ingvarsdotter ge henne privatlektioner. Emilia kånkade med sig nyckelharpan och åkte buss i en timme för att ta lektionerna. Genom Heléne fick Emilia senare kontakt med en av Sveriges mest framstående folkmusiker och nyckelharpister, Johan Hedin. Även han hade som barn studerat hos Heléne Ingvarsdotter och kom med tiden att ta över som lärare för Emilia.

– Det var fantastiskt spännande för en liten tonåring att åka till sin idol i Stockholm och ta lektioner och hänga med på konserter!

»Det finns inte en enda kvinna som bara åker med och lyckas överleva som musiker. Men det finns män som mer bara åker med eftersom det kan funka ändå att överleva som musiker för dem.«

De som kan sin folkmusikaliska samtidshistoria vet att Emilia Amper inte bara är en av våra mest kända folkmusiker, 2010 vann hon även världsmästerskapen i nyckelharpa.

Hur ser du på din egen roll som förebild på folkmusikscenen?

– Jag får ofta höra både från publiken och andra musiker, speciellt unga tjejer och äldre kvinnor, att jag inspirerar dem på olika sätt. Det känns fantastiskt roligt! Jag är väldigt engagerad i världen och livet och människor och så, jag har mycket på hjärtat. Jag vill skapa min musik och dela med mig av saker jag tänker på och brinner för. Och så står jag ju där med en mikrofon framför mig, jag syns på olika sätt. Det är ett stort ansvar tycker jag, jag vill jättegärna sprida nånting gott. Det spelar roll hur jag uttrycker mig och förhåller mig till saker. Då blir jag ju jätteglad när folk berörs och inspireras!

– Sen verkar det som att jag är »bra i TV«, de vill ha mig tillbaka igen och igen. Det är grymt kul att vara med i sådana produktioner och att folkmusiken och nyckelharpan får synas och höras lite mer för en bredare publik! Varje gång jag blir tillfrågad tänker jag inte »yes, jag får vara med i TV!« utan »hurra, nyckelharpa och folkmusik får vara med i TV!« (skratt). Det behöver vi verkligen mer av, inte för att alla nödvändigtvis måste älska folkmusik, men för att min erfarenhet säger mig att väldigt många verkligen gillar folkmusik när de väl får höra det! Det finns så mycket fördomar om folkmusiken, och alla vet inte vad det är. Så jag ser det som en möjlighet att visa hur riktigt jäkla ösigt och bra det kan vara. Jag försöker representera på bästa sätt.

Hur ser villkoren för folkmusiker ut i dag?

– Jag tycker det är jäkligt tufft. Det jag blir ledsen för är att i princip alla musiker jag känner på olika sätt har drabbats av utmattningssymptom. Det är som en jäkla epidemi. En måste vara en sådan enorm organisatör, producent, nätverkare och konsertraggare. Det är väldigt sorgligt när fantastiska musiker aldrig riktigt kommer fram i branschen eftersom de inte pallar trycket med allt runtomkring, allt som inte är själva musiken. Det krävs så himla mycket av oss förutom det rent kreativa. Och det är tufft att alltid ha det ekonomiskt osäkert.

– Sedan är det också fantastiskt! Jag älskar det jag gör, annars hade jag aldrig gjort det. Och om en tänker på det rent praktiskt och ekonomiskt är det lyckosamt att bo i Sverige där vi kan söka stöd från bland annat Kulturrådet och Konstnärsnämnden för att kunna genomföra projekt och försöka överleva på musiken. Men en måste kämpa stenhårt. Det känns alltid så konstigt när folk säger »åh, vad tur du har att du kan leva på din hobby!«. Det är ju mitt yrke och det är inte tur, det ligger massa hårt arbete och mod bakom.

Hur jämställd tycker du att svensk folkmusik är i dag?

– Jag tycker att det går åt rätt håll men gamla mönster sitter så hårt. Jag var nyligen och såg Sara Parkman och Samantha Ohlanders Fäboland som var så himla tankeväckande. Det fick mig återigen att reflektera över hur det är män som står som upphovspersoner till all den här fantastiska musiken, fast vi egentligen kan läsa i det finstilta att de fått melodin från till exempel sin mormor. Som inte alls är namngivna. Kvinnor osynliggörs på så många sätt, i historieskrivningen men också just nu.

– Visst, det finns starka kvinnliga musiker nu som syns och får jobb och det jobbas mycket med sådana här frågor vilket är superviktigt. Men det ställs ändå helt andra krav på kvinnor. Om en tänker så här – för att spinna vidare lite på det jag sa tidigare om att det krävs så mycket av en som musiker, inte bara det kreativa utan allt runtomkring – alla kvinnliga musiker som jag vet som faktiskt lyckas göra detta, och överleva på sin musik, är värsta superkvinnorna! De producerar, organiserar, tar massor med ansvar, skriver budget, drar i projekt plus är grymma musiker, kompositörer och artister. Det finns inte en enda kvinna som bara åker med och lyckas överleva som musiker. Men det finns män som mer bara åker med eftersom det kan funka ändå att överleva som musiker för dem.

– Det hade aldrig gått för en kvinna. Sedan kan en titta på hur det ser ut utanför Sverige. I andra delar av världen är det inte alls någon självklarhet att det finns starka kvinnliga musiker. Jargongen i branschen är ganska tuff. Där kan en få kommentarer om sitt utseende men inget om ens musik. Så är det ju inte i Sverige, vi har kommit mycket längre och det känns bra. Vi jobbar på saken och även om vi behöver fortsätta så har en i andra delar av världen inte tänkt på sådana frågor överhuvudtaget.

/

Del 2 av denna intervju finns att läsa här.

Emilia Ampers senaste album Lux är ute nu. 

One thought on “Emilia Amper – när rytmen exploderar”
  1. […] Läs del 1 av intervjun med Emilia Amper här. […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *