Svensk folkmusik

Home / Intervju / Emilia Amper – när rytmen exploderar, del 2

Emilia Amper – när rytmen exploderar, del 2

Foto: Pressbild

Emilia Amper söker efter att bredda inte bara sitt eget uttryck, utan även den rådande musikhistorien. I del två av intervjun pratar Henrik Svensson med henne om folkmusik och nationalism, »spelpumor« och balansen mellan kreativitet och tradition.

Vad krävs för att vi ska tillåta oss själva att komma nära en artist?

Är det i en beundran för dennes musikaliska skicklighet? Eller kanske i en delad gemenskap över tankar, känslor och ord?

Lux må vara Emilia Ampers blott andra album i eget namn men det är ett verk som genomsyras av ett uttryck som så uppenbart är hennes eget unika. Och det hörs inte enbart i eleganta sättet som stråken far över nyckelharpans stränga eller då hennes röst får blomma ut i full frihet. Emilia Amper ställer även sin konst i ett politiskt sken, inte minst på öppningsspåret »Spelpuma« som är hennes hyllning till alla kvinnliga musiker.

– När jag pluggade musikvetenskap i Norge så hade vi bland annat en kurs som hette musikhistoria. Men jag kände bara att »vänta nu, det här är inte alls musikhistoria«. Musiken som vi läste om var vit, västeuropeisk konstmusik från typ renässansen och framåt. Och framför allt var det i princip uteslutande män som figurerade. Det stod inget om folkmusik och det stod nästan inget om kvinnliga kompositörer eller om musik från någon annanstans i världen. Hur kan en kalla detta för musikhistoria?

– Kvinnor osynliggörs så mycket i historieskrivningen, inom alla genrer, och även idag. Ibland kan jag bli arg och frustrerad över detta, men istället för att skriva en ilsken låt om förtryckande strukturer så vände jag på det och gjorde en hyllning till alla kvinnliga musiker som tack för all inspiration och all fantastisk musik. 

– »Spelpuma« är ett begrepp myntat av fiolspelaren Johanna Karlsson, som vi använde för att peppa och stötta varandra när jag gick på Kungliga Musikhögskolan. Det betyder helt enkelt grym kvinnlig musiker! 

Men det är inte bara i sin musik som Emilia Amper tillåter sig att vara politisk, utan minst lika mycket utanför. För ett par år sedan reagerade hon starkt efter att tidskriften Nya tider oönskat damp ner i hennes brevlåda. Hon ansåg då att de försökte annektera den svenska folkmusiken å den högerextrema politikens vägnar, och de sökte meningsfränder inom folkmusikmiljön. Men Emilia Amper menar musiken aldrig följer några nationella gränser.

– En gräns är ju något som vi människor har hittat på. Det är bara ett streck på en karta. Musik är ju fri och rörlig, den har ju med människor att göra. Som jag nämnde tidigare är musiktraditioner egentligen bara skapade av människor som råkat bo på en viss plats och satt sin prägel. Jag är inte intresserad av nationen. Jag är intresserad av musik, traditioner, människor, det levande och dynamiska…

– Jag har en Nordisk master i folkmusik vilket betyder att jag pluggat i Norge, Sverige, Finland och Danmark och då ser en hur allting verkligen är flytande över gränserna. En ser ju att i tex Danmark och svenska och norska kuststäder så är musiken mer influerad av kultur från de brittiska öarna – helt enkelt eftersom det fanns sjöfart och handel däremellan. På samma sätt är till exempel östra Sverige och västra Finland närbesläktade.

– Det känns som att Sverigedemokrater tror att de gillar svensk folkmusik, fastän de inte fattat något av varken musiken eller kulturen alls. Som att de hade folkdräkter på sig vid riksdagens öppnande och så bar de byxorna bak-och-fram. Vilket är otroligt komiskt för dem som har kunskap om dräkter.

– För mig är svensk folkmusikmiljö den mest antirasistiska miljön jag vet. När en är rik på sitt eget så finns det inget hotande i att andra också har rika, fina kulturer som de älskar, en känner bara respekt och nyfikenhet för andras musik och kultur. Det blir fantastiskt fina möten folkmusiker emellan, över hela världen, musik och dans är det bästa språket för att möta andra människor på och det starkaste vaccinet mot intolerans och främlingsfientlighet. Därför tycker jag det är så otroligt viktigt att alla de andra partierna verkligen satsar massor på kultur! Det är livsviktigt just nu.

»Varje gång jag sjunger tycker jag att det är lite jobbigt. Det är på något vis mer känsligt att sjunga«

Tror du Sverigedemokraternas försök att omfamna svensk folkmusik skadar kulturen?

– Jag hoppas inte det. Det är svårt för mig att säga eftersom jag själv är så inne i den här sfären men jag hör ju och ser hur folkmusiken säger nej till dem. 

Lux är ett par modiga steg framåt av flera anledningar. Inte minst eftersom folksångerskan Emilia Amper gör entré på ett mycket mer tydligt vis här än någonsin tidigare.

– Jag har förknippat mig som själv som instrumentalist så länge att det först är på senare år som jag reflekterat över att jag kanske borde sjunga också. För det finns så många fina sånger, och folk kan bli berörda av det på ett annat sätt. Det kan ju vara så att en spelar en hel konsert och kanske sjunger två låtar själv. Sedan kommer folk fram och berömmer ens sång trots att en spelat arslet av sig på nyckelharpan (skratt).

– Varje gång jag sjunger tycker att det är lite jobbigt. Det är på något vis mer känsligt att sjunga. Det finns en sårbarhet i sången och inte bara känslomässigt utan rent tekniskt, som att vara rädd att sjunga falskt. Jag vet till och med vokalister som känner likadant trots att de hållit på i flera år.

– Visst jag sjunger men jag är ju mest instrumentalist. Sången blir som en lite annan värld. Som nyckelharpist har jag ju ett starkare förhållande till melodi än till text. Då blir det också naturligt att det inte måste vara en text som står i centrum.

Apropå hur text och melodi samspelar, finns det vissa element i folkmusiken som det inte går eller som artister inte får tappa bort?

– Jag tycker det är snårigt med definitioner över begrepp som »svensk folkmusik« och »traditioner«, det är inte helt självklart vilka delar som är utbytbara och inte. Vill jag säga något enkelt svar på detta, så hittar jag genast en massa undantag från det (skratt). För mig är folkmusik en sammansatt helhet, en färgglad prisma som kan lysa upp på olika sätt, men det är ju fortfarande folkmusikprisman vi tittar på liksom… 

– Men om en tänker rent musikaliskt så är det ju så klart svårt att bortse från låtmaterialet. Alltså de melodielement, fraser och strukturer att bygga ihop allting på som ofta förekommer i folkmusiken. Men å andra sidan, om en artist som verkar inom en annan genre, jazz, pop eller vad som helst, spelar en folkmusik-låt kanske jag inte tycker det är folkmusik. Då är det mer någon som hälsar på, men kanske inte riktigt är hemma i det uttrycket. Jag tycker absolut inte att det är något fel med det, bara att det inte är särskilt folkmusikaliskt.

– Det är ett par stildrag som behöver tillkomma. Bland annat det här svänget som jag nämnt tidigare, och tonbildningen. Det förföljer nog mig också när jag spelar annan musik också. 

Ser du på folkmusik som något statiskt, eller förändras uttrycket över tid?

– Jag tror att om någon konstform skulle vara statisk så skulle den vara död. Jag är väldigt inspirerad av ett par ledord som lärarna snackade om när jag gick på musikhögskolan – »creativity and continuity«. 

– Ser en bara till kontinuitet, alltså att bara bevara det som varit och inte göra något mer, så stagnerar genren helt. Det GÅR inte att spela exakt »som de gjorde förr«, och om allt fokus läggs enbart på att bevara så dör ju musiken på något sätt. Och det kan heller inte bara finnas kreativitet för då blir det liksom irrelevant ur folkmusiksynpunkt, om en inte har någon historisk förankring eller kunskap alls. En behöver lyssna och lära sig från allt det fantastiska som varit, men samtidigt vara kreativ och levandegöra och sätta sin prägel på musiken en skapar och spelar. Det finns ingen motsättning mellan dessa två saker, snarare tvärtom! 

– Det är nog det mest traditionella en kan göra – att lära av det som har varit och leva i sin samtid och bli inspirerad av bägge delarna. Det är ju det folk, och alla stora musiker, alltid har gjort!

Läs del 1 av intervjun med Emilia Amper här.

I vår ger sig Emilia Amper ut på premiärturné med Förbjudna orkestern, en grupp bestående av fem kvinnliga musiker från olika musiktraditioner: Nadin Al Khalidi, Sousou Cissoko, Liliana Zavala och Simona Abdallah. Hon reser också på USA-turné med den norska dragspelsvirtuosen Frode Haltli, Norrlandsturné med Emilia Amper Trio och i sommar väntar Kanada-turné med ODE.

One thought on “Emilia Amper – när rytmen exploderar, del 2”
  1. […] Del 2 av denna intervju finns att läsa här. […]

Lämna ett svar till Emilia Amper – när rytmen exploderar – Svensk folkmusik Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *