Svensk folkmusik

Home / Emilia Amper – när rytmen exploderar

Emilia Amper – när rytmen exploderar

Pressbild

Med rötter i den småländska slängpolskan och en vilja att föra svensk folkmusik framåt i en explosiv takt är Emilia Amper i dag en av kulturens främsta utövare. Läs Henrik Svenssons samtal med en rapp virtuos, i såväl tankar som med fingrar.

Det händer saker med mig när jag lyssnar på Emilia Amper. Hennes musik har en förmåga att slå upp stängda dörrar. Den utmanar ständigt mina egna uppfattningar om melodier, harmonier och toner jag inte alls trodde kunde vara så livsbejakande. Kanske är det också något av det finaste som musik kan uppnå oavsett? Att visa vägar till något helt nytt.

Emilia Amper är inte bara en av den samtida svenska folkmusikens främsta stjärnor, hon är på samma gång en traditionsbärare och förnyare av kulturen. Något som inte minst lyser igenom på hennes andra soloskiva »Lux« som släpptes i slutet av 2016. Det är energiskt, fartfyllt och framförallt väldigt roligt att vara i Emilia Ampers sällskap. Hon tar sig an folkmusikens klassiska harmonier och rytmer lika kompromisslöst, och ibland skirt vackert, sätt som vi annars är vana att höra i en rock- eller popkontext.

Drivet, öset, svänget – kalla det vad du vill, det är själva kärnan i Emilia Ampers virtuosa artistskap. Det är också anledningen till att nyckelharpisten från Kalmar län gör landets folkmusik till en så levande scen att följa just nu.

Hur skulle du själv beskriva det som kännetecknar svensk folkmusik?

– Folkmusiken har ett grundat sväng som är både rytmiskt och symmetriskt i den stora formen, men ändå väldigt lekfullt. En leker och drar i rytmerna men de är liksom alltid knutna till en kropps rörelser på något sätt. Melodier och fraseringar kan vara bångstyriga, men en kropp måste kunna hänga med i svänget. En känd folkdansare och pedagog som heter Ami Petersson Dregelid brukar kalla det för »fläskförflyttningsfaktor« (skratt). Jag tycker om den termen för det är måttet på hur bra musiken funkar till dans. Oavsett vilken musik det gäller så försöker jag spela så att det är helt omöjligt att stå still, jag tänker kropp och rörelse även när jag spelar frirytmiska eller långsamma grejer, berättar Emilia Amper.

– Och när det gäller själva folkmusikens sound så är det mycket tydliga tonstarter som är grejen. Om en ska leka med rytm så måste det ju gå att höra var rytmen är så att säga. Mjuka men supertydliga tonstarter, så rytmen bara exploderar fram. Och det går igen i den den ordlösa sången:»deja di dej, du dadi dam«. En startar med tydliga men ofta mjuka konsonanter och landar på tonande konsonanter istället för att sjunga svällande tonstarter och landa på långa vokaler.

Din musik är till stor del sprungen ur den småländska folktraditionen. Vad tycker du kännetecknar den?

– Det är svårt att beskriva men jag skulle säga den småländska slängpolskan och hur den spelas till dans. Det går nästan att gissa sig till om det är en slängpolska från till exempel Sörmland, Småland eller Skåne. Och det beror på spelmännen som har råkat bo där och satt sin prägel på den lokala musiktraditionen. Det är ju personer, inte stenar och träd som gjort att musiken låter på ett specifikt vis.

Själv nämner hon Bengt Löfberg, en av den småländska folkmusikens verkliga ikoner, som en stor inspirationskälla. Men det är en influens som nått henne först på senare år. Som ung spelade hon en väldigt blandad repertoar med mycket Upplandslåtar på nyckelharpan, och i tonåren fastnade hon för modern folkmusik likt grupper som Väsen, Bazar Blå och Hedningarna för att därefter upptäcka världsmusik genom musiklägret Ethno och sedan kammarmusik, pop med mera under en mångårig vistelse i Norge.

Det var inte förrän hon flyttade hem till Sverige igen och började studera på Musikhögskolan i Stockholm som en vilja och lust att gå tillbaka till sina rötter och djupdyka i den småländska folkmusiken infann sig. Det var där och då hon lärde känna Bengt Löfberg.

Inom den svenska folkmusikscenen är Bengt Löfberg främst känd som en av upphovsmännen (den andre är Pelle Björnlerts) bakom albumet »En roliger dans« från 1977 som till stora delar förändrade den sydsvenska folkmusiken i grunden. Genom att fokusera på rytm och sväng samt gräva upp samt i viss mån modernisera den då avsomnade småländska musiktraditionen kom han att bli en förgrundsgestalt i sitt fält. Ett arv som Emilia Amper i dag inte bara för vidare, det är även ett arbetssätt hon gjort till sitt eget.

Hur viktigt är ursprung och härkomst i din musik?

– Inte alls. För mig känns det kul och inspirerande eftersom jag tycker att den musiken är så jäkla häftig. Men om det inte fanns något jag tyckte var intressant i den småländska folkmusiken så hade det inte gett mig något alls att spela den. Då hade jag likväl väl kunnat spela kinesisk musik eller vad som helst, säger hon.

Emilia Ampers ursprungliga väg till folkmusiken gick genom en första kärlek till nyckelharpan. I tioårsåldern började hon på musikskolan i Torsås där fiolläraren av en lycklig slump råkade vara folkmusikern Heléne Ingvarsdotter som också spelade nyckelharpa.

– Jag kände bara »wow, det där vill jag spela«. Sen gick jag hem till mina föräldrar och deras reaktion var »åh vad roligt… vad är nyckelharpa för något?«.

Hon gjorde redan i tidig ålder stora framsteg på kort tid när hon fick sitt instrument, och med ett skratt berättar Emilia Amper att hon till och med sov med nyckelharpan i sängen och inte lät någon annan röra vid den.

– Samtidigt var jag väldigt ensam som nyckelharpist. Det var bara jag och en massa fiolungar. Nyckelharpan var så pass ovanlig. Det har hänt grejer med intresset för nyckelharpan bara fram tills nu. När jag började 1991 fanns det inte så många folkmusiker i min närhet som spelade instrumentet.

Efter bara en termin lades musikskolan ner. Istället började Heléne Ingvarsdotter ge henne privatlektioner. Emilia kånkade med sig nyckelharpan och åkte buss i en timme för att ha lektion. Genom Heléne fick Emilia senare kontakt med en av Sveriges mest framstående folkmusiker och nyckelharpister, Johan Hedin. Även han hade som barn studerat hos Heléne Ingvarsdotter och kom med tiden att ta över som lärare för Emilia.

– Det var ju fantastiskt spännande för en liten tonåring att åka till sin idol i Stockholm och ta lektioner och hänga med på konserter!

»Det finns inte en enda kvinna som bara åker med och lyckas överleva som musiker. Men det finns män som mer bara åker med eftersom det kan funka ändå att överleva som musiker för dem«

De som kan sin folkmusikaliska samtidshistoria vet att Emilia Amper inte bara är en av våra mest kända folkmusiker, 2010 vann hon även världsmästerskapen i nyckelharpa.

Hur ser du på din egen roll som förebild på folkmusikscenen?

– Jag får ofta höra både från publiken och andra musiker, speciellt unga tjejer och äldre kvinnor, att jag inspirerar dem på olika sätt. Det känns fantastiskt roligt! Jag är väldigt engagerad i världen och livet och människor och så, jag har mycket på hjärtat. Jag vill skapa min musik och dela med mig av saker jag tänker på och brinner för. Och så står jag ju där med en mikrofon framför mig, jag syns på olika sätt. Det är ett stort ansvar tycker jag, jag vill jättegärna sprida nånting gott. Det spelar roll hur jag uttrycker mig och förhåller mig till saker. Då blir jag ju jätteglad när folk berörs och inspireras!

– Och sen verkar det ju som att jag är »bra i TV«, de vill ha mig tillbaka igen och igen. Det är grymt kul att vara med i såna produktioner och att folkmusiken och nyckelharpan får synas och höras lite mer för en bredare publik! Varje gång jag blir tillfrågad tänker jag inte »yes, jag får vara med i TV!« utan »hurra, nyckelharpa och folkmusik får vara med i TV!« (skratt). Det behöver vi verkligen mer av, inte för att alla nödvändigtvis måste älska folkmusik, men för att min erfarenhet säger mig att väldigt många verkligen gillar folkmusik när de väl får höra det! Det finns så mycket fördomar om folkmusiken, och alla vet inte vad det är, så jag ser det som en möjlighet att visa hur riktigt jäkla ösigt och bra det kan vara. Jag försöker representera på bästa sätt (skratt)

Hur ser villkoren för folkmusiker ut i dag?

– Jag tycker det är jäkligt tufft. Det jag blir ledsen för är att i princip alla musiker jag känner på olika sätt har drabbats av utmattningssymptom. Det är som en jäkla epidemi. En måste vara en sådan enorm organisatör, producent, nätverkare och konsertraggare. Det är väldigt sorgligt när fantastiska musiker aldrig riktigt kommer fram i branschen eftersom de inte pallar trycket med allt runtomkring, allt som inte är själva musiken. Det krävs så himla mycket av oss förutom det rent kreativa. Och det är tufft att alltid ha ekonomisk osäkerhet.

– Sedan är det ju också fantastiskt! Även om det är jobbigt. Jag älskar det jag gör, annars hade jag aldrig gjort det. Och om en tänker på det rent praktiskt och ekonomiskt är det ju lyckosamt att bo i Sverige där vi kan söka stöd från bland annat Kulturrådet och Konstnärsnämnden för att kunna genomföra projekt och försöka överleva på musiken. Men en måste kämpa stenhårt. Det känns alltid så konstigt när folk säger »åh vad tur du har att du kan leva på din hobby!«. Det är ju mitt yrke och det är inte tur, det ligger massa hårt arbete och mod bakom.

Hur jämställd tycker du svensk folkmusik är i dag?

– Jag tycker att det går åt rätt håll men gamla mönster sitter så hårt. Jag var nyligen och såg Sara Parkman och Samantha Ohlanders Fäboland som var så himla tankeväckande. Det fick mig återigen att reflektera över hur det är män som står som upphovspersoner till all den här fantastiska musiken, fast vi egentligen kan läsa i det finstilta att de fått melodin från till exempel sin mormor. Som inte alls är namngivna. Kvinnor osynliggörs på så många sätt, i historieskrivningen men också just nu.

– Visst, det finns starka kvinnliga musiker nu som syns och får jobb och det jobbas mycket med såna här frågor vilket är superviktigt. Men det ställs ändå helt andra krav på kvinnor. Om en tänker så här – för att spinna vidare lite på det jag sa tidigare om att det krävs så mycket av en som musiker, inte bara det kreativa utan allt runtomkring – alla kvinnliga musiker som jag vet som faktiskt lyckas göra detta, och överleva på sin musik, är värsta superkvinnorna! De producerar, organiserar, tar massor med ansvar, skriver budget, drar i projekt plus är grymma musiker, kompositörer och artister. Det finns inte en enda kvinna som bara åker med och lyckas överleva som musiker. Men det finns män som mer bara åker med eftersom det kan funka ändå att överleva som musiker för dem.

– Det hade aldrig gått för en kvinna. Sedan kan en titta på hur det ser ut utanför Sverige. I andra delar av världen är det inte alls någon självklarhet att det finns starka kvinnliga musiker. Jargongen i branschen är ganska tuff. Där kan en få kommentarer om sitt utseende men inget om ens musik. Så är det ju inte i Sverige, vi har kommit mycket längre och det känns bra. Vi jobbar på saken och även om vi behöver fortsätta så har en i andra delar av världen inte tänkt på sådana frågor överhuvudtaget.

Lux må vara Emilia Ampers blott andra album i eget namn men det är ett verk som genomsyras av ett uttryck som så uppenbart är hennes eget. Det hörs inte enbart i det eleganta sättet som stråken far över nyckelharpans strängar eller då hennes röst får blomma ut i full frihet. Emilia Amper ställer även sin konst i ett politiskt sken, inte minst på öppningsspåret »Spelpuman« där hon lyfter fram kvinnorna inom folkmusiktraditionen.

– Efter ett tag när jag pluggade musikhistoria i Norge började jag tänka att »vänta nu, det här är inte alls musikhistoria«. Musiken som figurerade var vit, västeuropeisk konstmusik från renässansen och framåt. Och framför allt var det bara män som figurerade. Det stod inget om folkmusik och det stod inget om kvinnor eller om musik från någon annanstans i världen. Hur kan man kalla detta för musikhistoria?

– Jag började gräva lite djupare själv och fick upp ögonen för alla grymma kvinnliga musiker som har verkat inom folkmusiken. Så jag ville göra en hyllning till alla dem som tack för all inspiration och all fantastisk musik. Ibland kan jag bli arg men istället för att skriva en ilsken låt om förtryckande strukturer vänder jag hellre på det.

– »Spelpuman« är ett bra begrepp att använda för alla fantastiska kvinnliga musiker som figurerat samtidigt som alla spelmän i den svenska folkmusiken.

Men det är inte bara i sin musik som Emilia Amper tillåter sig att vara politisk, utan minst lika mycket utanför. För ett par år sedan reagerade hon starkt i media mot tidskriften Nya tider. Hon ansåg att den försökte annektera den svenska folkmusiken å den högerextrema politikens vägnar. Emilia Amper menar att musiken aldrig följer några nationella gränser.

– En gräns är ju något som vi människor har hittat på. Det är bara ett streck på en karta. Musik är ju fritt och rörligt, den har med människor att göra. Som jag nämnde tidigare är musiktraditioner egentligen bara skapade av människor som råkat bo på en viss plats och satt sin prägel.

– Jag har en nordisk master i folkmusik vilket betyder att jag pluggat i Norge, Sverige, Finland och Danmark och då ser en hur allting verkligen är flytande över gränsen. En ser att i Danmark och i svenska kuststäder så är musiken mer influerad av kultur från de brittiska öarna – helt enkelt eftersom det fanns handel däremellan. På samma sätt är till exempel östra Sverige och västra Finland närbesläktade.

– Det känns som att Sverigedemokrater tror att de gillar svensk folkmusik, fastän de inte fattat något alls av kulturen. Som att de hade folkdräkter på sig vid riksdagens öppnande och så bar de sina byxor bak och fram. Vilket är otroligt komiskt för dem som har kunskap om dräkter.

»Varje gång jag sjunger tycker jag att det är lite jobbigt. Det är på något vis mer känsligt att sjunga«

Tror du Sverigedemokraternas försök att omfamna svensk folkmusik skadar kulturen?

– Jag hoppas inte det. Det är svårt för mig att säga eftersom jag själv är så inne i den här sfären, men jag hör ju och ser hur folkmusiken säger nej till dem.

– Även om jag kanske inte är extremt politisk så är jag ändå tydlig med mina åsikter både på scen och i intervjuer. Jag är feminist och antirasist. Lyckligtvis har jag klarat mig undan näthot och hat ännu. Och jag säger ännu eftersom det känns som en så reell verklighet för många offentliga personer.

Lux är ett par modiga steg framåt av flera anledningar. Inte minst eftersom folksångerskan Emilia Amper gör entré på skivan på ett mycket mer tydligt vis än någonsin tidigare.

– Jag har förknippat mig själv som instrumentalist så länge att det är först på senare år som jag reflekterat över att jag kanske borde sjunga också. För det finns så många fina sånger och folk kan bli berörda av det på ett annat sätt. Det kan vara så att en spelar en hel konsert och kanske sjunger två låtar själv. Sedan kommer folk fram och berömmer ens sång trots att en spelat arslet av sig på nyckelharpan (skratt).

– Varje gång jag sjunger tycker jag att det är lite jobbigt. Det är på något vis mer känsligt att sjunga. Det finns en sårbarhet i sången, inte bara känslomässigt utan rent tekniskt, som att jag är rädd att sjunga falskt. Jag vet vokalister som känner likadant trots att de hållit på i flera år.

– Visst, jag sjunger men jag är mest instrumentalist. Sången blir som en liten värld jag bara hälsar på hos ibland. Jag har ett starkare förhållande till melodi än till text. Då blir det också naturligt att det inte måste vara en text som står i centrum.

Apropå hur text och melodi samspelar, finns det vissa element i folkmusiken som det inte går att plocka bort eller som artister inte får tappa bort?

– Jag tycker det är jättesvårt med definitioner över begrepp som »svensk folkmusik« och »traditioner«. Det är inte helt självklart vilka delar som är utbytbara och inte. Det är snårigt och svårt. För mig är folkmusik en sammansatt helhet. Sen är jag allergisk mot ord som »autentisk«.

– Men om en tänker rent musikaliskt så är det ju så klart svårt att bortse från låtmaterialet. Alltså, folkmusikens mest klassiska melodier. Men å andra sidan, om en artist som verkar inom en annan genre, jazz, pop eller vad som helst, spelar en folkmusiklåt kanske jag inte tycker det är folkmusik. Då är det mer någon som hälsar på men som kanske inte riktigt är hemma i det uttrycket. Jag tycker absolut inte att det är något fel med det, bara att det inte är särskilt folkmusikaliskt.

– Det är ett par stildrag som behöver tillkomma. Bland annat det här svänget som jag nämnt tidigare. Det förföljer nog mig också när jag spelar annan musik än just folkmusik. Jag har det här speciella svänget inneboende i mitt spelande.

Ser du på folkmusik som något statiskt eller förändras uttrycket över tid?

– Jag tror att om någon konstform varit statisk så skulle den vara död. Jag är fortfarande väldigt inspirerad av ett par ledord som lärarna snackade om när jag gick på Musikhögskolan – »creativity and continuity«. Bägge delar behövs och det är ingen motsättning mellan dem.

– Ser en bara till kontinuitet så stagnerar genren helt. Det kan heller inte bara finnas kreativitet för då blir det kanske irrelevant över tid när en inte har någon historisk kunskap alls. En behöver nog lyssna och lära sig från det som har varit.

– Det är nog det mest traditionella en kan göra – att lära av det som har varit och leva i sin samtid och bli inspirerad av bägge delarna.

/

Emilia Ampers senaste album »Lux« är ute nu.